“What we know matters but who we are matters more.”

  “Vulnerability sounds like truth and feels like courage. Truth and courage aren't always comfortable, but they're never weakness.”    JAG ÄR SÅ TACKSAM FÖR ALLA KÄNSLOR JAG HAR - IGEN Igår kväll myste Crille och jag upp i soffan, jag la en filt över mig och vi satte på PS. I love you. En av mina absoluta favoritfilmer i alla tider, den och Once. Jag älskar dem så mycket. Och för er som har sett PS. I love you, och kanske är som jag, så gråter du ögonen ur dig. Den kommer åt mig varje gång. Jag tycker den är så vacker, glädjefylld, själslig, full av liv och så otroligt sorgsen. Och Crille och jag ser likheter med deras förhållande och vårt så den är extra nära hjärtat. Och igår var inget undantag, jag grät som ett barn. Och bara någon timme tidigare skrattade jag så jag grät, till en rolig bild jag såg. Och det gör mig så TACKSAM! Jag har berättat för er förut om att försöka vara perfekt. Det som jag så hårt försökte vara, förut. När det känns som du alltid blir kritiserad, oälskad, så kommer du eller i alla fall jag, att försöka vara en perfekt människa utåt. För att de inte ska finnas något att kritisera. Men på insidan, höll jag på att gå sönder. Men jag försökte vara ett stenansikte, utan åsikter, alltid hel och ren Rebecca. Och som jag sa i det inlägget, perfekt blir så tråkigt. Och det kommer bara få människor att kritisera dig ännu mer, för de försöker bryta ner din perfekta vägg.   “Numb the dark and you numb the light.”   Men det värsta som jag upptäckte var, när jag försökte vara perfekt, att när du bedövar en känsla. Då blir alla känslor bedövade. Jag kände ingenting. Jag skrattade aldrig och menade det, jag grät aldrig, förutom ibland bakom stängda dörrar. När du stänger av skam, sorg, smärta osv, så kommer du även stänga av lycka och glädje. Och det hände mig. Jag var en känslig känslofull person,  som alltid blev kallad känslig som något negativt. Så jag skämdes över det, och stängde av det. Och sen kände jag inte glädje. Jag hade ett otroligt fint liv, men jag hade lyssnat så mycket på mina kritiker och inte de som älskar mig, så jag kunde inte stänga av de kritiska rösterna i mitt eget huvud.   “Because true belonging only happens when we present our authentic, imperfect selves to the world, our sense of belonging can never be greater than our level of self-acceptance.”    Idag är det en helt annan historia. Jag känner glädje, lycka, skam, pinsamhet, sorg, ner, upp, överallt, nästan varje dag. Jag känner dem alla. Jag är tillbaka till den känsliga och känslofulla personen jag är och älskar så mycket. Jag kan inte uttrycka hur glad jag är över det. Och jag vill inte att ni ska se detta inlägg som något negativt, för med misslyckande, så lär du. Och jag har lärt mig så mycket. Jag skulle inte vara där jag är idag utan detta i mitt liv. Och om jag kan hjälpa bara en person som är i den situationen idag, så kommer jag bli så lycklig. Det är så många som lever sina liv bakom fasader, och ser perfekta ut på utsidan, men på insidan så mår de dåligt. Jag vill hjälpa dem. För när du börjar älska dig själv och slutar försöka vara perfekt, då börjar livet enligt mig. Jag är så vid liv idag, för allt handlar inte om mig längre. Jag ser alla och allt. Jag är tillbaka, och jag har ett stort bagage, men från de problemen kan jag hjälpa någon annan. Och under tiden, så kan jag njuta av alla känslor som finns, varje dag.   “What we know matters but who we are matters more.” 

* Alla citat är av den fantastiska Brené Brown.