Allt jag vill är att få människor att känna älskade och vackra

Hela mitt liv har jag låtit andra trycka ner mig. Människor som jag brukade kalla min bästa vänner, som alltid brukade säga elaka saker till mig, troligtvis för att må bättre själva. Och jag trodde hela tiden att felet låg hos mig, att det var fel på mig och det är så här det ska vara. Jag kände mig ful och oälskad. Jag bytte bästa vän, eller rättare sagt hon bytte bort mig, och det blev bara värre med den nya. Hon sa till mig att jag inte fick sjunga, fast hon visste hur mycket jag älskade att göra det, för enligt henne var det de värsta hon någonsin hört. Det sårade mig djupt. Jag drömde om att börja i musikklass, men vågade aldrig mig på något sånt efter det. Men hon kunde inte få mig att sluta sjunga, det kom från min själ. Hon gav mig smeknamnet "Ainstein", felstavat Einstein för hon tyckte att jag var så blåst. Och ja, jag kanske inte hade alla MVG som hon hade, men jag har aldrig varit dum. Förutom när det kommer till att vara dum mot mig själv. Att låta människor trycka ner mig, det är en sak, men jag tryckte alltid ner mig själv mycket värre. Inget värd, fet, dum och alla dessa saker jag sa till mig själv om och om igen. Sa elaka saker om mig själv så att ingen annan skulle säga dem före mig. Varför ska jag leva? Varför lever jag? Och jag växte upp i en negativ miljö, inte under mina första år som jag minns så mycket lyckliga, men från när jag var 10 år gammal. Jag var tvungen att växa upp väldigt fort. Och jag kände mig som den ensammaste människan i världen. Jag hade ingen som förstod mig. Jag var inte som alla andra. Jag såg inte alls min framtid så som alla andra verkade se sin. Jag drömde hela tiden. Och de som skulle vara dem som älskade mig, dem hade aldrig något snällt att säga. Mitt självläkande då blev: bekräftelsen. Och det var en specifik person som jag verkligen ville ha den ifrån. Men jag fick den aldrig. Så jag letade efter den bland elaka killar, det är typiskt eller hur. Och jag kände att jag inte kunde prata om det, för i min familj pratar vi aldrig om sånt som kan se illa ut från utsidan.. Det tog nästan kål på mig. Jag fylldes med så mycket hat. Mest hat för mig, men också för dem. Alla som sårat mig. Min vändpunkt kom när jag träffade Crille. Han fick mig att skratta varje dag. (än i dag!). Han fick mig att känna mig älskad och vacker, något jag inte hade känt sen jag var riktigt liten. Och så här är det, jag skriver inte det här för att sätta dit någon. Jag har förlåtit allt som har skett i min uppväxt nu. Och nästan alla personer. För hat, den enda den verkligen skadar är, du själv. Det kommer att äta dig från insidan och det kommer bara att växa. Så jag har släppt min ilska. Jag har släppt mitt förflutna. Jag har förlåtit och jag väljer att vara en positiv person, som vill få andra att känna sig älskade och vackra. Det är det jag känner i mitt hjärta att jag är här för, det är mitt syfte. Och jag vet att jag inte är perfekt heller, för vem är det. Men varje person är värd en andra chans. Och jag är på god väg att älska mig själv. Jag gillar mig själv mycket och jag vet att jag är bra. Jag behöver ingen annan som bekräftar det för mig. Men, jag har fortfarande människor runt mig som är negativa. Som alltid tar ifrån mig min positiva energi. Och jag har bestämt mig för att stöta bort dem från mig. För vad jag har lärt mig är att aldrig ha människor i sitt liv som tar ner dig. Du är värd positiv energi, du är värd all kärlek (och ännu mer), så du kan ge det vidare. Det kommer bli ringar på vattnet och det kommer göra skillnad. Och snälla, om du läser det här och mår dåligt. Skriv till mig så pratar vi. Jag kommer lyssna på dig.